filura

För första gången sedan jag sa upp mig stannade jag idag hemma. Vad jag åtagit mig att göra innan jag slutar känns tillräckligt nära avklarat. Och det som eventuellt återstår kan jag göra hemifrån.
Så, jag började dagen med en alldeles lagom sovmorgon, sträckte på mig, gjorde en stor latte och kröp ner igen med tidningen till sällskap. Mannen, som ska åka till sommarhuset med några polare över helgen, fixade en riktig hotellfrukost med skramlade ägg, ruccolasallad med balsamvinaigrette och en stor skål fruktsallad med solrosfrön på toppen.

Lite senare tog jag en promenad i solskenet, och efter ett stenhårt träningspass samma väg hem igen. Efter en dusch och en stund framför datorn begav jag mig till skolan för att, utan sedvanlig stress, kunna hämta hem killarna i lugn och ro och mycket tidigare än vanligt. Så fick vi en skön eftermiddag med mycket prat, och efter en mysig måltid ska vi nu krypa upp i soffan för lite film.

Tänk om alla dagar kunde vara som denna.

Varje förälders mardröm är väl att förlora sitt barn. Att överleva det.
Men kanske är något ännu värre att "tappa" det, fortfarande i livet? Att behöva uppleva brustet förtroende och avståndstagande, att en avgrund bildats mellan sig och sitt barn? Ett barn som rymt hemifrån och inte vill komma hem igen.

Frågorna måste hopa sig där inuti. Hur blev det så här? Hur har jag kunnat missa signalerna om att detta var förestående? Vad rör sig i min dotters huvud och hjärta? Vad har fått henne att inte känna förtroende för mig längre? Vad borde jag gjort annorlunda? Och, framför allt, hur hittar vi tillbaka till varandra om/när hon återvänder?

Parallellt med självrannsakan är det givetvis stor frustration och mycket ilska som drabbar en, och kanske är det nästa stora prövning - att släppa all prestige och att i den eventuella återföreningen ha förmågan att "lägga sig platt", att öppna sin famn och sitt hjärta och vara beredd att verkligen  l y s s n a? Att tydligt visa vilja till, och agera för, en lösning av de problem man upplever. Att bjuda in till förhandling.
 
Jag känner djupt med de som drabbats och önskar att jag aldrig, aldrig behöver uppleva det...men ännu mindre att mina söner behöver uppleva det. Och kanske är det det som är kärnan - att aldrig glömma att ett barn inte  v i l l  välja bort sina föräldrar.

Min far brukar säga att städmanier är uttryck för ett behov av att bringa ordning i det materiella då reda saknas i det känslomässiga. Kanske är det bara ytterligare ett försök från hans sida att intellektualisera en bortförklaring av hans egna oförmågor.

På semestern ska vi dit igen. Pojkarna kommer att stortrivas i den bohemiska röran, och jag med för all del, men jag kommer likafullt att uppskatta ordningen när vi återvänder hem.

Det må så vara att jag borde deala med själen, men jag föredrar att göra det utan dammråttor i näsborrarna.

I mitt postfack låg i morse ett brunt kuvert utan avsändare. När jag sprättat, läst innehållet och kommit tillbaka till normal andhämtning hade förpackningens anonyma framtoning fått en förklaring. En konkurrent erbjuder mig jobb.

För mig, som varit samma organisation trogen i alltför (?) många år, känns detta smickrande. Och småläskigt.
Samtidigt som jag förstår att ett arbetsplatsbyte har ett värde i sig självt är jag, som alltid, snabb att se de nackdelar som skulle kunna bli. Ja, för det är inte så att jag inte fått externa erbjudanden tidigare, men jag har haft förmånen att få utvecklas enormt och byta tjänst internt tillräckligt många gånger för att inte ha tackat ja till något av dem. Inbillar jag mig, åtminstone. Kanske handlar det faktiskt bara om feghet och oförmåga att kasta sig ut från klippkanter ibland?
Mitt analytiska jag hittar alltför gärna de eventuellt svaga punkterna i en annalkande situation. Och ber mig tacka nej, som för att slippa skriva mig själv på näsan, eller nå´t? Fattar jag inte att jag då tagit ut elände i förväg istället för att förvänta mig att jag visst klarar av saker och att det kommer att bli bra?!

Nej, det är dags att gaska upp sig! Hur många gånger i livet kommer jag få ett erbjudande serverat på silverfat så här? Ett erbjudande som dessutom innebär frihet, inflytande och stålars?!

Åh, IKEA introducerar nu en ny serie - Stockholm - vilken framkallar "vill-ha-känslor", genast.
Soffbord med finess, uppenbart flörtandes med femtiotalets så säkra stil, i ek naturligtvis, och som gjort för att flytta hem till oss. Bums.
Det fick bli en PS-matta också. Att ställa soffbordet på.
När allt var monterat och på plats knäckte vi en av de skitdyra vinpavorna vi fått i bröllopspresent och sippade så på varsitt glas till världens bästa TV-program, Kobra.
Känslan av  rikedom var nästan skämmig. Men ljuvlig samtidigt.

Livet har sannerligen aldrig tidigare varit så snällt som nu.

På jobbet lite tidigare än vanligt, med färska tidningar under armen och en kaffelatte i näven såg jag framför mig en skön start på dagen. Men från det ena till det andra kan det understundom gå väldigt snabbt.
Hur mycket kaffe ryms egentligen i en ordinär mugg? Jo, lite drygt en kvadratmeter, kan jag säga. Och inte stoppar det för varken tangentbord, telefoner eller offerter heller. Nä, denna morgon förbyttes  ambitioner om lugn och ro till ett himla spring med drypande trasor och servetter mellan kök och kontor. Och musen strejkar ännu.

Jag är en lycklig kvinna.
Jag är frisk, jag har kärleken, jag har tre livfulla barn och underbara vänner.
Jag har ett stort och varmt hem och mycket att se fram emot...

Livet är vackert nu. 
Låt det så vara, lite till
- eller all tid, för all del!

Jaha. Så var man här då, med ett litet utrymme för filurande.