Att tappa sitt barn
Varje förälders mardröm är väl att förlora sitt barn. Att överleva det.
Men kanske är något ännu värre att "tappa" det, fortfarande i livet? Att behöva uppleva brustet förtroende och avståndstagande, att en avgrund bildats mellan sig och sitt barn? Ett barn som rymt hemifrån och inte vill komma hem igen.
Frågorna måste hopa sig där inuti. Hur blev det så här? Hur har jag kunnat missa signalerna om att detta var förestående? Vad rör sig i min dotters huvud och hjärta? Vad har fått henne att inte känna förtroende för mig längre? Vad borde jag gjort annorlunda? Och, framför allt, hur hittar vi tillbaka till varandra om/när hon återvänder?
Parallellt med självrannsakan är det givetvis stor frustration och mycket ilska som drabbar en, och kanske är det nästa stora prövning - att släppa all prestige och att i den eventuella återföreningen ha förmågan att "lägga sig platt", att öppna sin famn och sitt hjärta och vara beredd att verkligen l y s s n a? Att tydligt visa vilja till, och agera för, en lösning av de problem man upplever. Att bjuda in till förhandling.
Jag känner djupt med de som drabbats och önskar att jag aldrig, aldrig behöver uppleva det...men ännu mindre att mina söner behöver uppleva det. Och kanske är det det som är kärnan - att aldrig glömma att ett barn inte v i l l välja bort sina föräldrar.
Men kanske är något ännu värre att "tappa" det, fortfarande i livet? Att behöva uppleva brustet förtroende och avståndstagande, att en avgrund bildats mellan sig och sitt barn? Ett barn som rymt hemifrån och inte vill komma hem igen.
Frågorna måste hopa sig där inuti. Hur blev det så här? Hur har jag kunnat missa signalerna om att detta var förestående? Vad rör sig i min dotters huvud och hjärta? Vad har fått henne att inte känna förtroende för mig längre? Vad borde jag gjort annorlunda? Och, framför allt, hur hittar vi tillbaka till varandra om/när hon återvänder?
Parallellt med självrannsakan är det givetvis stor frustration och mycket ilska som drabbar en, och kanske är det nästa stora prövning - att släppa all prestige och att i den eventuella återföreningen ha förmågan att "lägga sig platt", att öppna sin famn och sitt hjärta och vara beredd att verkligen l y s s n a? Att tydligt visa vilja till, och agera för, en lösning av de problem man upplever. Att bjuda in till förhandling.
Jag känner djupt med de som drabbats och önskar att jag aldrig, aldrig behöver uppleva det...men ännu mindre att mina söner behöver uppleva det. Och kanske är det det som är kärnan - att aldrig glömma att ett barn inte v i l l välja bort sina föräldrar.
Kommentarer
Trackback