filura

I mitt postfack låg i morse ett brunt kuvert utan avsändare. När jag sprättat, läst innehållet och kommit tillbaka till normal andhämtning hade förpackningens anonyma framtoning fått en förklaring. En konkurrent erbjuder mig jobb.

För mig, som varit samma organisation trogen i alltför (?) många år, känns detta smickrande. Och småläskigt.
Samtidigt som jag förstår att ett arbetsplatsbyte har ett värde i sig självt är jag, som alltid, snabb att se de nackdelar som skulle kunna bli. Ja, för det är inte så att jag inte fått externa erbjudanden tidigare, men jag har haft förmånen att få utvecklas enormt och byta tjänst internt tillräckligt många gånger för att inte ha tackat ja till något av dem. Inbillar jag mig, åtminstone. Kanske handlar det faktiskt bara om feghet och oförmåga att kasta sig ut från klippkanter ibland?
Mitt analytiska jag hittar alltför gärna de eventuellt svaga punkterna i en annalkande situation. Och ber mig tacka nej, som för att slippa skriva mig själv på näsan, eller nå´t? Fattar jag inte att jag då tagit ut elände i förväg istället för att förvänta mig att jag visst klarar av saker och att det kommer att bli bra?!

Nej, det är dags att gaska upp sig! Hur många gånger i livet kommer jag få ett erbjudande serverat på silverfat så här? Ett erbjudande som dessutom innebär frihet, inflytande och stålars?!