Fler avdammade minnen
"7 januari 2003, kl 21.00
Om några timmar är det exakt fem år sedan min yngsta son föddes. Jag, som måste vara jordens mest sentimentale krake (näst min salig mormor förståss. Hon hade t ex så svårt för avsked att hon smet ifrån dem. När man gjort sig redo att kramas och vinka farväl var det bara för att se hennes bil fara iväg) har därför ägnat dagen åt eftertanke och minnen av våra första fem år ihop.
Den dagbok jag så pretentiöst påbörjat de bägge gånger jag väntat barn plockades fram. Så också fotoalbumen. Att de inte fyllts på på ca fyra och ett halvt år talar sitt tydliga språk, att våra år har varit fulla av...annat. Fullt upp och sånt. Men att åren gått så inihelskotta fort kan jag inte begripa?
Jag minns den lille herrns ankomst som mycket talande för hela hans personlighet.
Storebror hade, knappt två år tidigare, kommit till världen helt lugnt och metodiskt. En sak i taget; en värk och ett uppehåll, en värk och ett uppehåll. Rytmiskt och mycket pålitligt. Om än långsamt.
Ett stillsamt och tankfullt barn blev han.
Lillebror däremot fintades ett par gånger för att sedan lägga in en oerhört kraftfull och helt utan uppehåll flera timmar lång värk för att komma ut. Jag har nog aldrig vrålat som den gången i hela mitt liv, varken förr eller senare. Jag förbannade mitt bristande omdömme att utsätta mig för en förlossning till, när jag ju kommit relativt bra undan första gången kunde man ju satt sin sista femma på att detta skulle bli något annorlunda!
Ut kom han. Med en röst som kunde spräcka fönster och med en svart kalufs som spretade åt alla håll, men mest rätt upp. Lång, tung och stark som en björn.
Och sedan den dagen har han tagit plats. På alla bredder. Han hörs, han syns, han håller en hel värld sysselsatt om situationen så kräver. Kreativ är ordet de använder på dagis för att beskriva honom.
Fantasifull, enerverande, känslofylld, idérik, krävande, generös, glädjespridande, galen, rolig, omtänksam och helt oemotståndlig är egenskaper jag också skulle kunna tillskriva honom...
Och nu ropar han, för säkert fjortonde gången, från sitt rum: "- När KOMMER ni?!"
Detta blir en lång natt. :)"
Sedan jag slutat skriva den där natten var lillebror vaken en bra stund till. När jag, fortfarande med någon slags tålamod i behåll, förklarat för honom att vi ju inte kunde komma förrän han somnat och det blivit en ny dag blev det så tyst. En stund. Sedan hördes:
"-Maaaaammaaaaaaaaaaa, när är det 'imorgon'?"