filura

Idag hade jag fyra små män på middag. En synnerligen trevlig tillställning. Under tiden vi avhandlade universums egentliga storlek och Gud kontra Big Bang mumsade och berömde killarna min mat.
Att en av dem kategoriserade käket  "som om farfar skulle lagat det" var ganska träffande, för det var en retromåltid utan dess like; fläskfilé i honung och örtsalt med potatisgratäng, ärtskidor och rödvins- och bearnaisesås. Men gott.

Landskampen på TV var dock inte min typ av dessert. Inte en dag som denna; Fotbollens Dag med matcher på tre olika håll i stan, i obligatoriskt spöregn (det hindrade dock ingen av de fyra att efter en snabb dusch genast ge sig iväg till skolgården för ännu mer trixande med trasan?!). Jag känner mig mer än mätt på sport - whatsoever. Nej, fotboll på teve får de göra själva.

Under tiden sitter jag nu och funderar på extrasonens mamma, och hennes sätt att vara helt obegriplig emellanåt. Jag blir bara inte klok på henne. Som tur är har jag kommit så pass långt att jag förstått att inte delge hennes son vad hon utlovar. För det blir helt enkelt aldrig som hon sagt. Nånsin. Ever.
Jag bespar honom det.