"Vår busschaufför..."
För ett par veckor sedan hade vi firmafest. I huset på Ängsö skulle det femkampas och ätas och drickas. För att ta oss dit hade chefen ordnat med en mellanstor buss. Han har nämligen ett förflutet på ett av bussbolagen i stan och fick därför som bekant med chaufförerna även agera reseledare för kvällen.
Nu var det så att bussbolaget just denna fredag också hade ordnat med en liten tillställning för SINA anställda, på Åland. Bara en chaufför hade inte följt med. Han med elakast fru. Det råkade också vara den enda på firman som, trots sina många år bakom ratten, aldrig lärt sig köra ordentligt. Men, till vår stora glädje fanns han alltså till vårt förfogande denna fredagkväll. För tur och retur. I skinnkeps, starka glasögon och ett stort leende körde han dit min chef pekade. OM han pekade i god tid vill säga.
Efter en trevlig kväll, några timmar och rätt mycket vin senare var det så dags för oss att bege oss till platsen där han släppt av oss, längs en grusväg en bra bit från stora vägen.
Det var nu becksvart ute. Bara när månen tittade fram bakom molnen kunde man se var man satte sina runda fötter. Men det gick inte att missa att ingen buss stod där vi förväntade oss. Vi väntade en kvart och sedan en eller ett par till. Därefter ringde chefen upp - ja, låt oss kalla honom - Arne.
Medan de flesta av oss flamsade och snubblade fram i mörkret försökte min chef ta sitt ansvar som reseledare och förhörde sig noggrant om Arnes position på sätt som t ex följande:
"-Arne, hur många färistar har du kört över? 1 eller 2?"
"-Jasså 3?!"
Alla vi som faktiskt var övertygade om att det bara var just 2 färistar vi hade passerat på vägen fram till huset vände oss om och såg efter den eventuella tredje....bara för att titta rätt ner i Mälaren.
Att Arne var på fel väg var alltså rätt troligt, eller åtminstone att hoppas på.
Medan vi fnissade allt mer högljutt tog chefen på sig den rationelles skor, lite mer nervös nu;
"-Arne, kan du TUTA så att vi kan HÖRA var du är?"
"-TYST!" ropar han så åt oss andra. Varpå han fortsätter:
"-Nej, inte du Arne! DU ska TUTA!"
Under den sekund vi faktiskt lyckades låta bli att skråla, exakt samtidigt, hördes så ett svagt, svagt tut.
Ur chefens telefon.
Arne hade verkligen kört lite vilse.
En sisådär tre mil.
Nu var det så att bussbolaget just denna fredag också hade ordnat med en liten tillställning för SINA anställda, på Åland. Bara en chaufför hade inte följt med. Han med elakast fru. Det råkade också vara den enda på firman som, trots sina många år bakom ratten, aldrig lärt sig köra ordentligt. Men, till vår stora glädje fanns han alltså till vårt förfogande denna fredagkväll. För tur och retur. I skinnkeps, starka glasögon och ett stort leende körde han dit min chef pekade. OM han pekade i god tid vill säga.
Efter en trevlig kväll, några timmar och rätt mycket vin senare var det så dags för oss att bege oss till platsen där han släppt av oss, längs en grusväg en bra bit från stora vägen.
Det var nu becksvart ute. Bara när månen tittade fram bakom molnen kunde man se var man satte sina runda fötter. Men det gick inte att missa att ingen buss stod där vi förväntade oss. Vi väntade en kvart och sedan en eller ett par till. Därefter ringde chefen upp - ja, låt oss kalla honom - Arne.
Medan de flesta av oss flamsade och snubblade fram i mörkret försökte min chef ta sitt ansvar som reseledare och förhörde sig noggrant om Arnes position på sätt som t ex följande:
"-Arne, hur många färistar har du kört över? 1 eller 2?"
"-Jasså 3?!"
Alla vi som faktiskt var övertygade om att det bara var just 2 färistar vi hade passerat på vägen fram till huset vände oss om och såg efter den eventuella tredje....bara för att titta rätt ner i Mälaren.
Att Arne var på fel väg var alltså rätt troligt, eller åtminstone att hoppas på.
Medan vi fnissade allt mer högljutt tog chefen på sig den rationelles skor, lite mer nervös nu;
"-Arne, kan du TUTA så att vi kan HÖRA var du är?"
"-TYST!" ropar han så åt oss andra. Varpå han fortsätter:
"-Nej, inte du Arne! DU ska TUTA!"
Under den sekund vi faktiskt lyckades låta bli att skråla, exakt samtidigt, hördes så ett svagt, svagt tut.
Ur chefens telefon.
Arne hade verkligen kört lite vilse.
En sisådär tre mil.
Kommentarer
Trackback