Redan på tredje dagen
Någon som vet var man köper karaktär?
De sista skälvande
Jag vill inte acceptera att det är ett år kvar till nästa gång, jag vill inte jobba
imorgon, jag vill inte möta kollegorna, jag vill inte fronta kunderna, jag vill inte
ha några krav ställda på mig - inte av mig och inte av någon.
Och, framförallt; jag vill inte fortsätta med att inte veta vad jag vill.
Poängen live
verkligen förvånansvärt okänd fortfarande och vi var skamligt få i publiken.
Tyckte väl...
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1637&a=404838&viewAll=true
Slut på idag
Jag har tänkt
och har förstrött betalat räkningar medan jag smuttat på vinet.
Jag har tänkt
och har planerat dammsuga för att sedan lägga ut den kemtvättade mattan.
Jag har tänkt
och har hämtat nytvättade lakan ur tumlaren och haft ambitionen
om att förbereda inför helgen...
...men, nej. Jag gör inget av det. Jag kryper ner och sträcker ut handen och ser
vid vilken av böckerna den landar. Läser så den, och den enbart, ända tills den är
avslutad den här gången. Måste börja göra saker klart. En i taget.
Den här dagen är slut för min del.
Jag hoppas imorgon blir annorlunda.
Onsdags-blues
Jag befinner mig i kvicksand upp till hakspetsen för tillfället.
Känns det som. Ju mer jag trampar för att komma loss, desto
djupare sjunker jag.
Så många tankar som maler; stora beslut att fatta på jobbet, i allt
från rekryteringar till mitt eget själva vara - eller icke vara...
Tvära är kasten mellan entusiastisk vilja att göra skillnad, och den
totala uppgivenheten. Jag tar kontakter och ber om coachning och
försöker hitta mig och vad som är det bästa...
...och ibland allt detta; farmor, och sorgen och saknaden.
Och så mannen. Han som lyssnar, stöttar, ger beröring och ordnar
distraktion. Omvårdande och gränslöst kärleksfull.
Men ikväll behövde jag göra detta själv. Med ett glas vin till sällskap,
ifred med mina tankar. Någon gång måste de vecklas ut till klarhet.
Tror tyvärr inte det är ikväll. Heller.
Inskränkthet
och egoism. Att inte kunna se utanför sin egen bitter-bubbla
och känna ens en smula empati är ugly. Riktigt ugly.
Intakt rumpa
Gjorde idag ett nytt försök att använda den, men har nu bestämt mig,
en gång för alla;
jag vill inte ha mina skinkor åtskilda av ett tygsnöre!
Am I a bullshitter
Hörde mig själv häromdagen säga att
"man får inte vara f ö r nöjd, då blir man bara dryg och småfet."
Well, well, well. Och jag som lovat mig själv att aldrig bli någon kunglig
hovleverantör av plattityder. Det räcker att min far aspirerar på posten.
Men, faktum kvarstår; ska man gå runt och vara så lycklig som jag är för
tillfället får man nog göra något åt saken.
Igår blev det därför veckans andra halvmila-vända i skogen.
Vad tänkte jag (inte) på?!
Att hon har en av naturen annorlunda hy än min och dessutom har varit i Thailand nyligen lät mig tydligen inte avskräckas, utan frejdigt petade jag i fyra guldmynt i lådan - lika många som hon. Så låg jag där, och kände hela kroppen tina upp. Ganska snart infann sig det där dval-liknande stadiet jag sett fram emot. Drömmar om sommar övergick så småningom till drömmar om skugga, och just som jag ville vräka mig ur den klibbiga solsängen för att ta mig till en vattenkran stängdes rören av och jag var klar. Nyvaken, varm och nöjd tågade jag hemåt.
Framåt kvällen kände jag hur huden liksom krympte en storlek eller två och jag dränkte den i HTH för att inte riskera att bli helt krackelerad.
Så vaknade jag nästa morgon...frusen, trött och rosa.
Marginell skillnad, alltså. Tveksamt till det bättre.
Fegis jag.
I förrgår kväll, ikappgådd (ja, det funkar väl?) av en kvinna på stan
blev jag erbjuden ett hårmodell-jobb för en dag. Det skulle klippas
och färgas och donas.
Vi var förmodligen helt överrens om att inget ändå kunde bli sämre.
Jag gjorde som jag brukar, avböjde och bokade istället en tid hos
min gamla vanliga frisör.
Mod är förbehållet någon annan.
Håhåjaja
1) att få baksätet dekorerat med åksjuk unges spyor
2) att backa in i en sten
Korrigering; att vara så inihelvete jävla klumpig att man
backar in i en sten. Alldeles för egen maskin.