filura

Det var regn och ganska kallt de flesta av dagarna, men vad gör väl det när det tar ett par timmar att förflytta sig mellan norr och söder och bara halvtimmar mellan den mer fantastiska staden än det andra?!

Holland är ett rikt land. Rikt på vacker arkitektur, omåttligt gästvänligt och en härlig smältdegel av många kulturer. Därav öppenheten och fördomsbefrielsen. Allt är förbluffande tillåtet och jag, som tänkt att Sverige är ett frihetens paradis på jorden, har nu fått distans till min enfald.
 
Vi har ätit mat från alla världsdelar, tror jag, och varje gång överträffade de kulinariska upplevelserna varandra! Vi började med att ställa till en hejdundrande midsommarfest som inte slutade förrän halvsex nästa morgon och fick där prångla på alla gästerna det svenska köket. Vilket uppskattades. Inte minst snapsen, förståss!
Så har vi ätit japanskt, tillagat direkt vid bordet på en grym restaurang i Deventer, spanska tapas i källaren på en medeltida borg i Zutphen, indonesiskt och italienskt i samma stad. Typiskt Holländskt i form av fisk, bitterballen, olika ostar och senap, förståss.
Den kulturella och sinnliga höjdpunkten blev förmodligen på Bazar i Amterdams söder-kvarter, där vi upplevde en mish-mash av libanesiskt, turkiskt, sydamerikanskt och afrikanskt. Allt inramat av fantastiskt mosaik och färgkaskader som hade gett Tricia Guild orgasm!

Människorna är öppna och hjälpsamma och härligt opretentiösa i sin ganska (generellt sett, alltså) dåliga koll på stil. Festar gör man, veckans alla dagar om man vill, och alltid finns anledning till att fylla gator och torg med marknader och myller. Och som man festar sen.... ;)

Våra planer på att ta kustremsan ner mot och in i Frankrike la vi på is efter ett par dagar på Teschellingen, Hollands svar på Gotland. Båtresan dit höll på att bli en skräckupplevelse då det blåste drygt 90 km/h vid hamnen i Harlingen då vi klev ombord på den båt som skulle föra oss till ön. Resan gick dock över förväntan men även om det mojnade något regnade det stundtals underifrån och vandringen på ön blev till en ganska blöt historia.
Men visst var där bedövande vackert, med hamnar fyllda av tremastiga seglare i trä, långa vita strandremsor, vassbeklädda sanddyner och små musselskals-stigar kantade av rosa malva. Och jag uppskattar det vilda när Nordsjöns grå-gröna vågor liksom piskar mot ansiktet. Men efter en långpromenad tog vi in på ett hotell där vi lyxade med poolbad, ångbastu, bowling och förstklassiskt franskt kök.

Och från det nordliga till det sydligaste, till Maastricht. en fantastisk universitetsstad som av naturliga skäl känns ung i all sin ålderdomliga kostym. Coola barer och bra shopping vimlar det av och asiaten som omnämts i Lonely Planet (som jag just för tillfället inte minns namnet på - men det kommer!) var precis så grym som vi hoppats på!

Och sedan Amsterdaam.
New York, London och Barcelona må förlåta, men ni är alla överträffade av Amsterdaam när det kommer till shopping och arkitektur.

Tre galna dagar där avslutade vår helt underbara semester, med upplevelser av såväl nämnbara slag som icke nämnbara dito...

Och nu är vi hemma och laddar om. Tränar, tvättar och packar innan vi åker norrut hela familjen - och det ska bli helt underbart att få träffa alla ungarna igen! 

Det jag just nu ägnar mig åt inser jag håller på att bli till en vana,
ett ofrivilligt beteende; jag har  å n g e s t.

Här hemma är knäpptyst. Tre barn sover och mannen har just
skjutsats till tåget. Jag började duka fram frukost till oss och när
de skrynkliga linnetabletterna markerade våra fem platser runt
köksbordet fick jag konstiga tankar i huvudet... Jag vill inte återge
dem i ord. Det det handlar om är iallafall separationsångest.

Att avsky separationer är något jag har med mig från barndomen.
Sedan jag fick egna barn har den blivit än värre. Och när jag
f l y g e r utan barnen är det som allra värst. Kanske är jag en smula
flygrädd också. Min farbror Olle dog i en flygkrasch -78 och lämnade
efter sig två små killar och en tredje i sin gravida hustrus mage.
Självklart har den tragedin format mig och mina rädslor.
 
Allt detta passar dock mitt normalt logiska förhållningssätt till saker
rätt illa. Jag har ett rationellt sätt att fungera, särskilt i kris. Men inför
den känsla jag nu har i kroppen får jag kapitulera och erkänna.
Men också acceptera. Ikväll när vi landat i Amsterdam och jag kan
ringa mina små och tala om att allt gått bra kommer det släppa.

Och om fjorton dagar får jag åter ha dem nära.
Och jag längtar redan.

Nu ska vi äta en bra frukost tillsammans. Och jag ser hursomhelst
fram emot fyra veckors semester!