filura

Det jag just nu ägnar mig åt inser jag håller på att bli till en vana,
ett ofrivilligt beteende; jag har  å n g e s t.

Här hemma är knäpptyst. Tre barn sover och mannen har just
skjutsats till tåget. Jag började duka fram frukost till oss och när
de skrynkliga linnetabletterna markerade våra fem platser runt
köksbordet fick jag konstiga tankar i huvudet... Jag vill inte återge
dem i ord. Det det handlar om är iallafall separationsångest.

Att avsky separationer är något jag har med mig från barndomen.
Sedan jag fick egna barn har den blivit än värre. Och när jag
f l y g e r utan barnen är det som allra värst. Kanske är jag en smula
flygrädd också. Min farbror Olle dog i en flygkrasch -78 och lämnade
efter sig två små killar och en tredje i sin gravida hustrus mage.
Självklart har den tragedin format mig och mina rädslor.
 
Allt detta passar dock mitt normalt logiska förhållningssätt till saker
rätt illa. Jag har ett rationellt sätt att fungera, särskilt i kris. Men inför
den känsla jag nu har i kroppen får jag kapitulera och erkänna.
Men också acceptera. Ikväll när vi landat i Amsterdam och jag kan
ringa mina små och tala om att allt gått bra kommer det släppa.

Och om fjorton dagar får jag åter ha dem nära.
Och jag längtar redan.

Nu ska vi äta en bra frukost tillsammans. Och jag ser hursomhelst
fram emot fyra veckors semester!