Number of the beast
"Och jag bestämde mig för att åka till Uppsala för att ta reda på
vem den där Ulf Ekman egentligen var.
Från Fruängen, där jag bodde, fanns två bussar att välja mellan;
buss nr 6 och buss nr 66. Och då förstod jag att Gud har humor."
Tomas Andersson-Wij under sin spelning i Västerås i går.
Pissig dag, skön kväll
Tillbaka efter några härliga dagars skidåkning. Med blåmärken lite här o var, och med fräknar på näsan. Kände mig lugn, skön och så tacksam när vi somnade igår.
Så vaknade jag i morse, och ganska snart var det väldigt mycket måndag. Tung i huvudet och alldeles blek igen. Under dagen tilltog huvudvärken och snart undrade jag om det var för att horn börjat växa fram ur min panna. För det ville de. Av flera anledningar.
Inte förrän alldeles nyss orienterade sig huvudvärken ner till den obligatoriska "Ho-ho, mensen är på väg nu!"-fläcken på högra sidan av huvudet och jag förstod vad allt handlat om.
Kvällen bjöd annars på skönt umgänge med två av mina käraste vänner. Tänk att vissa bara består, utan förbehåll och krav. Man ses helt sällan, men har ingen som helst svårighet att ta vid där man senast slutade när man väl träffas. Det är som att tiden stått stilla, bara fyllts på med fler erfarenheter för oss att dela med varandra.
Skönt så.
Saknar och sniffar mig till sömns.
Så vaknade jag i morse, och ganska snart var det väldigt mycket måndag. Tung i huvudet och alldeles blek igen. Under dagen tilltog huvudvärken och snart undrade jag om det var för att horn börjat växa fram ur min panna. För det ville de. Av flera anledningar.
Inte förrän alldeles nyss orienterade sig huvudvärken ner till den obligatoriska "Ho-ho, mensen är på väg nu!"-fläcken på högra sidan av huvudet och jag förstod vad allt handlat om.
Kvällen bjöd annars på skönt umgänge med två av mina käraste vänner. Tänk att vissa bara består, utan förbehåll och krav. Man ses helt sällan, men har ingen som helst svårighet att ta vid där man senast slutade när man väl träffas. Det är som att tiden stått stilla, bara fyllts på med fler erfarenheter för oss att dela med varandra.
Skönt så.
Saknar och sniffar mig till sömns.
Countdown
5 personer
4 dagar
3 timmar norrut
2 stugor
1:a och sista skidsemestern för i år...
...och fan så najs ska det bli!
4 dagar
3 timmar norrut
2 stugor
1:a och sista skidsemestern för i år...
...och fan så najs ska det bli!
Idag gillar jag...
...Kobra. Anledningen till att jag gärna betalar tv-licens.
...Libanesiskt käk. Ska testa ett par-fjorton av recepten ur nya kokboken till helgen.
...att vara inkallad till möte i skolan pga sonens "enorma rörelsebehov" och vid samtalets slut se honom liggande på r y g g ovanpå skolbänken. Fröken hade inte behövt förklara med ett enda av sina ord.
...Macy Gray´s nya
...Joss Stone´s nya
...blåsippan ute i backen där jag bor.
...Libanesiskt käk. Ska testa ett par-fjorton av recepten ur nya kokboken till helgen.
...att vara inkallad till möte i skolan pga sonens "enorma rörelsebehov" och vid samtalets slut se honom liggande på r y g g ovanpå skolbänken. Fröken hade inte behövt förklara med ett enda av sina ord.
...Macy Gray´s nya
...Joss Stone´s nya
...blåsippan ute i backen där jag bor.
Ont om tid har jag gott om - men fullt av liv!
Jag var för ett tag sedan på en föreläsning där talaren hävdade att "ont om tid" borde sluta användas så slentrianmässigt som det görs idag. "Ont om tid" är ju någonting helt felaktigt, eftersom varje dygn består av 24 timmar eller 1440 minuter - året runt och i många år under ett liv. Det gör väldigt mycket av just tid.
Frågan vi borde ställa oss är istället vad vi gör av vår tid - eller snarare vad vi vill göra av vår tid. För det är ju vårt fria val. Vi bestämmer ju faktiskt i hög grad själva vad det är vi vill göra av vår tid.
Tankeövning:
Tänk ut i vilka sammanhang du brukar använda ordet tid. Exempelvis "Jag har inte tid" , "Tiden rann iväg" eller "Vi har för ont om tid". Byt sedan ut ordet "tid" mot "liv".
"Jag har inte liv"
"Livet rann iväg"
"Vi har för ont om liv"
Är det så vi vill ha det? Att vi inte väljer våra liv? Eller ens HAR ett?!
Provokativ frågeställning. Men faktum kvarstår ju, ibland eller ofta känner vi ju att tiden inte räcker till? Den räcker inte till - för allt det vi vill. Men tänk om vi vill för mycket ibland? Om vi rusar på i ett tempo som gör det omöjligt för oss att hinna uppskatta allt det vi faktiskt gör?
Jag, precis som de flesta, känner mig i perioder otillräcklig. Som just nu, på jobbet. Jag har en lång lista med saker som andra förväntar sig att jag uträttar, och en ännu längre lista med sån´t som jag förväntar mig av mig själv.
Idag lägger jag till listan:
* stanna upp
* prioritera
* städa undan några av de snabbare punkterna, bara för tillfredsställelsen av att få bocka av dem från listan
...samt, och nu kommer knorren på det jag vill säga;
* gör en lista över allt jag faktiskt åstadkommit på sistone!
Japp. Jag ska försöka plocka fram ur minnet vad jag uträttat, smått och stort, sedan jag började mitt nya jobb i slutet av oktober. Jag tänker att det kan vara jättebra att göra, inte bara för att jag lättare ska kunna svara på frågan jag så ofta får ("-Vad gör du egentligen i ditt jobb?") eller inför nästa utvecklingssamtal eller löneförhandling men också för att synliggöra för mig själv allt det jag faktiskt använt min tid till. Mitt liv.
Frågan vi borde ställa oss är istället vad vi gör av vår tid - eller snarare vad vi vill göra av vår tid. För det är ju vårt fria val. Vi bestämmer ju faktiskt i hög grad själva vad det är vi vill göra av vår tid.
Tankeövning:
Tänk ut i vilka sammanhang du brukar använda ordet tid. Exempelvis "Jag har inte tid" , "Tiden rann iväg" eller "Vi har för ont om tid". Byt sedan ut ordet "tid" mot "liv".
"Jag har inte liv"
"Livet rann iväg"
"Vi har för ont om liv"
Är det så vi vill ha det? Att vi inte väljer våra liv? Eller ens HAR ett?!
Provokativ frågeställning. Men faktum kvarstår ju, ibland eller ofta känner vi ju att tiden inte räcker till? Den räcker inte till - för allt det vi vill. Men tänk om vi vill för mycket ibland? Om vi rusar på i ett tempo som gör det omöjligt för oss att hinna uppskatta allt det vi faktiskt gör?
Jag, precis som de flesta, känner mig i perioder otillräcklig. Som just nu, på jobbet. Jag har en lång lista med saker som andra förväntar sig att jag uträttar, och en ännu längre lista med sån´t som jag förväntar mig av mig själv.
Idag lägger jag till listan:
* stanna upp
* prioritera
* städa undan några av de snabbare punkterna, bara för tillfredsställelsen av att få bocka av dem från listan
...samt, och nu kommer knorren på det jag vill säga;
* gör en lista över allt jag faktiskt åstadkommit på sistone!
Japp. Jag ska försöka plocka fram ur minnet vad jag uträttat, smått och stort, sedan jag började mitt nya jobb i slutet av oktober. Jag tänker att det kan vara jättebra att göra, inte bara för att jag lättare ska kunna svara på frågan jag så ofta får ("-Vad gör du egentligen i ditt jobb?") eller inför nästa utvecklingssamtal eller löneförhandling men också för att synliggöra för mig själv allt det jag faktiskt använt min tid till. Mitt liv.