filura

Jag befinner mig i kvicksand upp till hakspetsen för tillfället.
Känns det som. Ju mer jag trampar för att komma loss, desto
djupare sjunker jag.

Så många tankar som maler; stora beslut att fatta på jobbet, i allt
från rekryteringar till mitt eget själva vara - eller icke vara...
Tvära är kasten mellan entusiastisk vilja att göra skillnad, och den
totala uppgivenheten. Jag tar kontakter och ber om coachning och
försöker hitta mig och vad som är det bästa...

 ...och ibland allt detta; farmor, och sorgen och saknaden.

Och så mannen. Han som lyssnar, stöttar, ger beröring och ordnar
distraktion. Omvårdande och gränslöst kärleksfull.
Men ikväll behövde jag göra detta själv. Med ett glas vin till sällskap,
ifred med mina tankar. Någon gång måste de vecklas ut till klarhet.

Tror tyvärr inte det är ikväll. Heller.