"Vår busschaufför..."
Nu var det så att bussbolaget just denna fredag också hade ordnat med en liten tillställning för SINA anställda, på Åland. Bara en chaufför hade inte följt med. Han med elakast fru. Det råkade också vara den enda på firman som, trots sina många år bakom ratten, aldrig lärt sig köra ordentligt. Men, till vår stora glädje fanns han alltså till vårt förfogande denna fredagkväll. För tur och retur. I skinnkeps, starka glasögon och ett stort leende körde han dit min chef pekade. OM han pekade i god tid vill säga.
Efter en trevlig kväll, några timmar och rätt mycket vin senare var det så dags för oss att bege oss till platsen där han släppt av oss, längs en grusväg en bra bit från stora vägen.
Det var nu becksvart ute. Bara när månen tittade fram bakom molnen kunde man se var man satte sina runda fötter. Men det gick inte att missa att ingen buss stod där vi förväntade oss. Vi väntade en kvart och sedan en eller ett par till. Därefter ringde chefen upp - ja, låt oss kalla honom - Arne.
Medan de flesta av oss flamsade och snubblade fram i mörkret försökte min chef ta sitt ansvar som reseledare och förhörde sig noggrant om Arnes position på sätt som t ex följande:
"-Arne, hur många färistar har du kört över? 1 eller 2?"
"-Jasså 3?!"
Alla vi som faktiskt var övertygade om att det bara var just 2 färistar vi hade passerat på vägen fram till huset vände oss om och såg efter den eventuella tredje....bara för att titta rätt ner i Mälaren.
Att Arne var på fel väg var alltså rätt troligt, eller åtminstone att hoppas på.
Medan vi fnissade allt mer högljutt tog chefen på sig den rationelles skor, lite mer nervös nu;
"-Arne, kan du TUTA så att vi kan HÖRA var du är?"
"-TYST!" ropar han så åt oss andra. Varpå han fortsätter:
"-Nej, inte du Arne! DU ska TUTA!"
Under den sekund vi faktiskt lyckades låta bli att skråla, exakt samtidigt, hördes så ett svagt, svagt tut.
Ur chefens telefon.
Arne hade verkligen kört lite vilse.
En sisådär tre mil.
Lillebror läser annorlunda
-Ja, men nu tror jag att jag måste sova. Jag har läst 103 sidor och nu är jag alldeles törstig. Man blir liksom det av att viska orden för sina tankar? Och det var många svåra ord i den här boken, mamma, som 'situation' och 'undantag' - ja, 'undantag' var nog det svåraste, tror jag... Men det var också många 'woof!' och 't-j-a'...det är väl 'tja!', va?"
Sonen (8 år) har upptäckt sin storebrors Dragonball-böcker, och "viskar orden för sina tankar"...
Valomöjlighet
Jag förstår inte hur jag såhär års, var tredje år, ALLTID känner likadant?! Det är som att bli brutalt väckt ur en djup sömn av en best som ruskar i mig och avkräver mig min åsikt innan jag ens petat kladdet ur ögonvrån, liksom. Vaknar gör jag, om än yr, och försöker verkligen ta aktiv del av debatter och artiklar och lyssnar intresserat till såväl med- som motmänniskor för att skapa mig en uppfattning (som om jag inte haft TRE år på mig att göra det redan?!)...men icke. Jag hittar det inte, partiet som jag tillfullo kan sympatisera med. Eller ens till övervägande del tycka lika som. Jag undrar ibland om jag ens kan bestämma mig för vilka som är mina kärnfrågor.
Jag menar, jag uppskattar att Folkpartiet har gjort skolfrågan till en valangelägenhet - men jag sympatiserar inte med deras "lösningar". Jag uppskattar att Miljöpartiet lyfter fram vår allas eventuella framtida miljö på planeten, men tycker att de konkreta förslagen för att förbättra är aningens dåligt underbyggda. Jag sympatiserar med Vänsterns solidariska inställning till de sämst bemedlade men önskar samtidigt att vi kunde satsa på större valfrihet för varje individ... Ja, och så går det runt.
När jag idag fattade Stadshusets stora entredörr för att ta mitt samhälleliga ansvar genom att förtidsrösta (eftersom jag är utomlands den 17:e) kunde jag inte låta bli att undra om jag inte skulle gjort större nytta genom att inte rösta.
Såna som jag borde inte få ha rätten, helt enkelt.
Okej då. Jag gör väl EN lista då!
FAVORIT
-färg: Svart, trots att min son hävdar att det inte är någon färg...
-plats: Nära mina kära
-fordon: Bil
-djur: Människan
-affär: Granit är bra
-serie: Stenmark, om hans inslag kan räknas till kategorin?
-café: På Stora Torget görs god latte
-skor: Mina Frye-boots
BRUKAR DU -
Titta på dig själv i spegeln: Japp, all form av självbespegling är intressant. Inte alltid detsamma som skoj, nota bene.
Gnälla: Eh, någon mer än jag som har mens ibland...?
Skrika: Hm...ibland
Sova: Jo
Drömma mardrömmar: Njä, men sjuka drömmar
Drömma sexdrömmar: Fast då har de oftast en skruvad tvist ändå så...
Försöka vara annorlunda: Än jag är? Ja, ofta...men det vill sig sällan.
Klä dig i svart: Att säga 'brukar' vore en underdrift
Hata folk: Nä, men det har hänt
Lita på folk: Ja, ända tills de bevisat att jag inte borde
NÄR -
Åt du senast: När jag var hungrig
Läste du en bok senast: För ett par timmar sedan, godnattsaga för min son
Var du på konsert senast: Ett par festivaler hanns med på semestern
Köpte du något senast: Idag. Massor.
Sjöng du senast: Idag
Klagade du senast: När jag fick denna "enkät"
VEM -
Saknar du: Min man just för stunden, men mina barn konsekvent, varannan vecka
Rörde dig sist: Min man
Kysste dig sist: Min man
Gjorde dig riktigt glad senast: Min man
Fick du sms från senast: Min ma....nä, Anna!
HAR DU -
För många vänner: Inte längre. De äkta är nämligen kvar.
Färgat håret: Usch, ja. Det gör jag aldrig om.
Brutit några ben: Nä. Inte heller på någon annan.
Några piercings: Onej. Fult!
Egen dator: Självklart
Gjort bort dig rejält: Jaarå
Bra självförtroende: Nja, men jag känner mig själv.
Kysst någon: Den bästa fick jag av en kvinna
Sagt “jag älskar dig” till någon idag: Jag är mamma, alltså älskar jag. Varje dag. Och säger det.
Blivit kär i någon på nätet: Nej, men när vi träffats "irl"
ÄR DU -
Förstående: Tror jag är psykolog. Egentligen.
Osäker: Ambivalent borde vara mitt andranamn.
Intressant: Bäbisar somnar när de kommer i min famn. Förmodligen är jag skittrist.
Hungrig: I bemärkelsen 'nyfiken', ja
Smart: Har blivit utsatt för Mensas inträdesprov. Och klarat det. (Men när killen jag dejtade hakade upp sig på det och ville föra långa diskussioner om världsekonomin på sin avancerade fransk-engelska blev det för pretto för mig. Om han bara kunde hållt sig till att vara snygg. För DET kunde han...)
Barnslig: Om det är synonymt med att vara inlevelsefull så ja, kanske lite
Pratglad: Jag är norrlänning, för guds skull!
Blyg: Det konstiga är att ingen tror mig när jag säger att jag är det
Glad: Aldrig varit lyckligare faktiskt
Ledsen: Mer sällan ju äldre jag blir, tror jag
Arg: Mer ofta ju äldre jag blir, tror jag. Samband?
Svår: Har jag blivit avfärdad som, ja
Lätt att förföra: Om jag älskar dig
Bra på att ge komplimanger: Hoppas det
Bra på att få komplimanger: Hoppas bli det
ANTINGEN ELLER -
Katt eller hund: Nej, usch!
Vitt eller svart: Dött lopp!
Varmt eller kallt: VARMT
Vatten eller land: Land
Sex eller kyssar: Både och!
Musik eller tystnad: Man kan inte uppskatta det ena utan att ha det andra
Bok eller film: Finns ingen anledning att välja. Bägge viktiga.
Leva eller dö: Dö gör jag helst aldrig, faktiskt.
Fler avdammade minnen
"7 januari 2003, kl 21.00
Om några timmar är det exakt fem år sedan min yngsta son föddes. Jag, som måste vara jordens mest sentimentale krake (näst min salig mormor förståss. Hon hade t ex så svårt för avsked att hon smet ifrån dem. När man gjort sig redo att kramas och vinka farväl var det bara för att se hennes bil fara iväg) har därför ägnat dagen åt eftertanke och minnen av våra första fem år ihop.
Den dagbok jag så pretentiöst påbörjat de bägge gånger jag väntat barn plockades fram. Så också fotoalbumen. Att de inte fyllts på på ca fyra och ett halvt år talar sitt tydliga språk, att våra år har varit fulla av...annat. Fullt upp och sånt. Men att åren gått så inihelskotta fort kan jag inte begripa?
Jag minns den lille herrns ankomst som mycket talande för hela hans personlighet.
Storebror hade, knappt två år tidigare, kommit till världen helt lugnt och metodiskt. En sak i taget; en värk och ett uppehåll, en värk och ett uppehåll. Rytmiskt och mycket pålitligt. Om än långsamt.
Ett stillsamt och tankfullt barn blev han.
Lillebror däremot fintades ett par gånger för att sedan lägga in en oerhört kraftfull och helt utan uppehåll flera timmar lång värk för att komma ut. Jag har nog aldrig vrålat som den gången i hela mitt liv, varken förr eller senare. Jag förbannade mitt bristande omdömme att utsätta mig för en förlossning till, när jag ju kommit relativt bra undan första gången kunde man ju satt sin sista femma på att detta skulle bli något annorlunda!
Ut kom han. Med en röst som kunde spräcka fönster och med en svart kalufs som spretade åt alla håll, men mest rätt upp. Lång, tung och stark som en björn.
Och sedan den dagen har han tagit plats. På alla bredder. Han hörs, han syns, han håller en hel värld sysselsatt om situationen så kräver. Kreativ är ordet de använder på dagis för att beskriva honom.
Fantasifull, enerverande, känslofylld, idérik, krävande, generös, glädjespridande, galen, rolig, omtänksam och helt oemotståndlig är egenskaper jag också skulle kunna tillskriva honom...
Och nu ropar han, för säkert fjortonde gången, från sitt rum: "- När KOMMER ni?!"
Detta blir en lång natt. :)"
Sedan jag slutat skriva den där natten var lillebror vaken en bra stund till. När jag, fortfarande med någon slags tålamod i behåll, förklarat för honom att vi ju inte kunde komma förrän han somnat och det blivit en ny dag blev det så tyst. En stund. Sedan hördes:
"-Maaaaammaaaaaaaaaaa, när är det 'imorgon'?"
Retromiddag och besynnerliga människor
Idag hade jag fyra små män på middag. En synnerligen trevlig tillställning. Under tiden vi avhandlade universums egentliga storlek och Gud kontra Big Bang mumsade och berömde killarna min mat.
Att en av dem kategoriserade käket "som om farfar skulle lagat det" var ganska träffande, för det var en retromåltid utan dess like; fläskfilé i honung och örtsalt med potatisgratäng, ärtskidor och rödvins- och bearnaisesås. Men gott.
Landskampen på TV var dock inte min typ av dessert. Inte en dag som denna; Fotbollens Dag med matcher på tre olika håll i stan, i obligatoriskt spöregn (det hindrade dock ingen av de fyra att efter en snabb dusch genast ge sig iväg till skolgården för ännu mer trixande med trasan?!). Jag känner mig mer än mätt på sport - whatsoever. Nej, fotboll på teve får de göra själva.
Under tiden sitter jag nu och funderar på extrasonens mamma, och hennes sätt att vara helt obegriplig emellanåt. Jag blir bara inte klok på henne. Som tur är har jag kommit så pass långt att jag förstått att inte delge hennes son vad hon utlovar. För det blir helt enkelt aldrig som hon sagt. Nånsin. Ever.
Jag bespar honom det.
Ett gammalt dagboksblad
"Efter att ha varit hemma med sjuka barn i fyra dagar får jag spel och börjar rensa garderober.
När jag proppat fyra plastsäckar fulla och stuvat in dem i bilen tillsammans med lövsäckarna som stått där i ett par veckor hojtar jag till ungarna:
- Klä på er! Nu ska här slängas grejjer!
- Slänga vaddå? frågar de mig.
- Ja, löv och tidningar och annat. Och så tänkte jag att vi ska skänka lite kläder och leksaker till barnen i Afrika.
- Näe? VÅRA GREJJER?
- Japps. Sånt som ni inte leker med men som skulle kunna glädja barn som inga grejjer har.
- Jaha...ja, okej då.
- Och så ska vi stanna till på affären också.
*i bilen, lite senare*
-Jag ser affären mamma! Ska vi handla före eller efter vi varit i Afrika?
När jag så förklarat att Afrika ju ligger på andra sidan jordklotet och att man istället lämnar sina saker i en container på återbruket betraktade han mig med stora ögon medan jag slängde säck efter säck i containerns gap. Väl inne i bilen igen undrade han vidare:
- Men mamma? Jag förstår inte? Är det liksom hål i marken under containern då? Så att grejjerna ramlar hela vägen till Afrika av sej självt?? "
Detta var fyra år sedan nu. Tilläggas bör faktiskt att killarna var oerhört generösa och hjälpsamma den där dagen. När vi pratat en stund om orättvisorna i världen inträdde en otrolig lust att skänka. Medan lillebror (4 år) och jag bubbade ner kassarna till bilen ropade han på sin storebror: "-Kom, nu ska vi åka till Afrikas barn!"
Sött.
Storebror VS lillebror = 1-0
Tror att jag lyckats genetiskt förmedla en del av min asociala talang. För ett tag sedan hörde jag från barnkammaren storebror säga till sin energiske lillebror;
"-Eh, Gustav, tror du att du skulle kunna prata bara om du måste?"
Lillebror VS morsan = 1-0
"-Men jag VILL inte gå och lägga mig!"
"-Jo, det hög tid för det nu."
"-Isåfall ska brorsan också göra det!!"
"-Nej, han är faktiskt två år äldre än du och kan vara uppe en liten stund till."
"-Ja, men det kan väl knappast JAG rå för - att du råkade föda honom först?!!!"
Fredag - fri dag
Så, jag började dagen med en alldeles lagom sovmorgon, sträckte på mig, gjorde en stor latte och kröp ner igen med tidningen till sällskap. Mannen, som ska åka till sommarhuset med några polare över helgen, fixade en riktig hotellfrukost med skramlade ägg, ruccolasallad med balsamvinaigrette och en stor skål fruktsallad med solrosfrön på toppen.
Lite senare tog jag en promenad i solskenet, och efter ett stenhårt träningspass samma väg hem igen. Efter en dusch och en stund framför datorn begav jag mig till skolan för att, utan sedvanlig stress, kunna hämta hem killarna i lugn och ro och mycket tidigare än vanligt. Så fick vi en skön eftermiddag med mycket prat, och efter en mysig måltid ska vi nu krypa upp i soffan för lite film.
Tänk om alla dagar kunde vara som denna.